Say cheese



Såhär innan läggdags tänker jag bara på godsaker, ost! och ett välfyllt glas rött.

Hopplösheten


Mitt humör växlar mellan extrem inspiration och alla dessa djupa dalar. Min tanke är att ta tag i gamla tentor i kulturvetenskap, för vad jag förstår måste jag ordna det innan jag kan förvänta mig bidrag igen. Uppenbarligen är det väldigt svårt att ta reda på vem jag ska ringa för att få veta vad som förväntas utav mig. Annars hade det varit en perfekt sysselsättning om kvällarna när fingrarna flyger så lätt över tangenterna och allt jag vill är att prestera. Men då finns det ingen som svarar i telefon.

Jag kan inte vänta mig något jobb efter föräldraledigheten. Jag vill utbilda mig och få mer kött på benen så jag känner att jag verkligen har något att erbjuda. Fast det här dåliga tålamodet, det som vill att allting ska ske snabbt. Nu, helst i går. Det äter upp mig. Och till slut sitter jag här igen utan någon som helst prestation att skryta med.

Guilty pleasure


Min mesta guilty pleasure är bantningsbilagor och må bra-magasin med ned i vikt-delar. Jag blir så fokuserad på min vikt när jag inte är nöjd och ältar ämnet fram och tillbaka. Har i runda slängar sex kilo för mycket (jävla) gos runtom hela kroppen och känner mig inte alls som mig själv. Åh vad jag far illa av att inte kunna ha mina kläder. Till och med min bror sa att jag var tjock (min reaktion: får man slå folk på käften bara för man inte gillar att höra sanningen?). Att jag i tid och otid är så fokuserad på vikten känns väldigt pinsamt och är helst inget jag vill stoltsera med. Smarta jag med mina goda självkänsla! Hur kan jag?! osv.

Andra guilty pleasures är riktigt sjaskig korvkiosk-mat som smakar gurksallad och frityrolja och att spela Bingolotto. Samt mycket mer. (Önskat av Hanna).

Sockervadd



Det är inte helt hundra, men jag ska högst troligt till Göteborg i helgen! Gå på Liseberg, käka sockervadd, spela på hjul, sova på hotell, hänga med "gamla" familjen och utan Inkans pappa. Som om jag vore tolv.

När vi ändå är igång


Och inte för att vara sån. Men jag skulle hemskt gärna vilja ha ett kontor också. Bara ett pyttetlitet ett där det får plats ett skrivbord och en stol, en vägghängd kalender, ett block och några färgglada pennor. Där jag kunde få lite dyrbar egentid och ro att skriva. Alltså jag har på riktigt tänkt tanken att göra om den inglasade balkongen till kontor. Fattar att det inte funkar. Är lite bitter över att vi inte tog trean och gjorde om lillrummet till kontor åt mig. Men jag vet ju att jag inte hade fått det rummet i alla fall, för barnet måste ju ha.

Allt jag begär och lite till



Cirka gurka en månad kvar tills flyttlasset går till nya lägenheten. Och allt jag begär är ett runt vitt bord. Och nya stolar. Och en fåtölj. Kanske en matta. En sparbössa som Inez kan spara sina slantar i. Riktigt brännande kvällssol oktober ut och ro i själen.

Klänningar och kvalitet




Jag ser vissa likheter mellan min gamla Rodebjerblåsa för 3000 pix och den här från H&Ms höstkollektion (399:-). Fördelen med H&Ms är att den går att tvätta i maskin - för min är det kemtvätt som gäller. Ifrågasätter ännu en gång varför man köper kvalitet när det ändå alltid blir så meckigt.

Kontrollen


Det är prick 40 dagar kvar till flytten. Och det kommer vara en gigantisk milstolpe. För vi har ju mått ganska piss den senaste tiden, både jag och killen. Uppstressade till tusen med en omöjlighet att varva ner när man hela tiden ska vara både förälder, kompis, anställd, barn, syskon och partner. Vi går verkligen mot ljusare tider, det gör vi. Men i dessa fyrtio dagarna ska jag och Inkan bo hos mina föräldrar. För i lägenheten kan vi inte vara, den är ett stressmoment större än något annat. Och mitt i allt det här känslokladdet kan jag inte låta bli att skämmas lite över att vi inte är lika stresståliga som andra människor. Eller så är vi bara modiga när vi vågar säga: stopp - nu behöver vi lite hjälp här. Vi orkar inte riktigt just nu.

Jag ska börja leva mitt liv på schema. Men klara tidsangivningar för allting som inte är Inez. Det är värt ett försök. Jag brukar må bättre och bli mer stresstålig när jag vet att jag har kontroll.

Världens minsta pjucks



Inez fick mycket snyggt i present i lördags. Några av favoriterna var dessa små skor, en vit Stokke-stol med alla tillbehör och vackra smycken (både sprillans och sådana som redan har en historia). Tänker: varför skaffade vi inte en trea istället? Om det är någon som behöver ett eget rum till alla sina saker så är det Inez. Nu ska hon roffa åt sig plats i skostället också. Jäkla unge.

Black is back



Det här med att jag påstår att jag inte är så "svart" längre. Tar tillbaks.

Det här skrattar jag åt i smyg



När jag vill koppla av ordentligt och bara ha roligt, då kollar jag bland annat på det här klippet och riktigt myser. Om jag skulle lägga upp min humor för öppen ridå hade jag garanterad valt något annat. Men nu snackar vi om smygandet, det som "inte är lika fint". Andra saker jag är galen i: Eddie Meduza, neurotiska människor och när folk verkligen går över gränser med sin humor. (Fina Fifi satte rubriken).

Klassikern


Det blev inte som jag hade tänkt mig. Absolut inte som jag tänkt mig. Det var länge sedan jag hade tillgång till en dator. Men nu är jag tillbaka och i god form och med glöd i fingrarna. Familjen mår bra och i morgon döps lilla hjärtat. Jag kan ha tappat rutinen lite vad det gäller bloggandet. Så kära ni, skriv vad tusan ni vill att jag ska blogga om. Vi kör på klassikern: ni skriver rubriker och jag skriver inläggen. Precis ALLT är okej.

Ensamma hemma



Det här lilla spöket och jag ska vara ensamma hemma på landet ikväll. Vi kör på ett lyckat koncept: film på teve och tacos. Men först går vi över vägen och hälsar på min mormor och morfar. Hembakade bullar och kolakakor utlovade, SÅNT gör att man orkar. Plus NI som är så fina att det kniper sådär härligt i hjärtat.

Att hitta nya sätt


Tillbaka på landet hos föräldrarna. Det är ett evigt farande fram och tillbaka. När tillvaron inte är spikrak får man hitta sina sätt att stå ut. Då brukar jag se till att jag aldrig stannar till. Aldrig hinner tänka efter. Eller brukar jag bli alldeles för full och dansa hela natten. Men det är inte riktigt något alternativ just nu. Vad jag önskar att det vore det. Den här veckan är det en väldigt liten del av dagen då det faktiskt är roligt att ha barn. Eller så är jag bara smärtsamt medveten om att det kunde varit roligare. Jag har blivit ganska pubertal den sista tiden, i samband med allt kaosartat som hänt. Det är lite min grej. Vill gärna röka, dricka öl och lyssna på musik som hjärtat brister av. Kanske ställa till en scen. En liten, privat en. Kanske bara lite höjd röst och hångel på det.

Jag orkar faktiskt inte ta 100% ansvar för en bebis 100% av tiden. Så var det inte tänkt. Och man måste ju hitta nya sätt att protestera på nu när man är stor på riktigt. Nya problem, nya revolter. Det är ju inte hållbart att blomma ut i tonårstrots bara för att det blir jobbigt. Men ibland så, ibland måste man. Trots att det inte är någons fel att det blev såhär för just oss just nu. Så måste jag få tycka att det faktiskt är lite synd om mig. Killen är på retreat för att han har jobbat sönder sig. För att han inte orkar. Orkar inte vara pappa just nu. Orkar nog inte vara något. Men om jag inte orkar, vad ska jag göra då? Käka Sobril tyckte läkaren och skrev ut recept. Lämna ifrån mig lite av ansvaret tycker jag själv. Köpte ersättning, gröt och nappflaska med större hål. Man måste ju få hitta sina egna sätt. Och jag hoppas jag hittar mitt.

Livet på ön



Öland var bra. Det dokumenterades att jag gör konstiga saker med läpparna och liknar en boll. Inez fick se Carl XVI Gustaf och vi åt mängder med god mat. Men nu är vi hemma igen. Kylskåpet är tomt och bebisen vill inte att jag ska hinna duscha. Hon vill inte så mycket alls. Och ni är så himla fina som skickar kramar! Det behövs verkligen här i ensamma sunken.

RSS 2.0