Hänga med Hank



Min kille är bortrest igen och jag spenderar mina dagar på landet med Inez och mitt nya beroende. Höll på att dö av lycka när jag fick reda på att det finns fem (!) säsonger. Det är lätt en av mina topp tre-serier någonsin. Alla känns så himla på riktigt. Det kanske säger mer om mig än om serien. Bäst att inte grubbla på't.

I-landsproblemet



Fördelen med många märkesplagg är att det är dragkedja/knäppning fram. Nackdelen är att det alltid ska vara så jäkla exklusiva material att det är hopplöst att amma i dem. Min sommargarderob skulle vara så mycket större om jag kunde amma med vetskapen om att det inte skulle hamna en droppe mjölk på mina kläder, men det är verkligen lättare sagt än gjort.

Även jag är en morsa


Min mamma tatuerade in mitt och mina syskons namn över ankeln i början på veckan. Min reaktion var förvånandsvärt ofnissig. Lovar att det är på grund av mitt egna moderskap. Har till och med börjat älska "fräsch mat" på sista tiden. Vill ha grönsaker till allt jag äter. Det värsta av allt: min bror sa att jag har blivit min mamma det senaste halvåret. Känner ni också att ni börjar likna er morsa mer och mer sedan ni blev gravida?

How do you look?



Inez ser lite ut som: En skogsmus / Peter Harryson / Någon annans barn.

Dag 24 – en låt du vill ha på din begravning



Det här med begravning är ju inte så himla hippt att tänka på. Jag känner mig fortfarande rätt odödlig. När jag var yngre slog det mig att min lillasyster skulle spela den här på min begravning. Hon var så söt när hon nio år gammal lärde sig att spela den på gitarr och mitt hjärta knep av känslor när hon sjöng hela texten utan att kunna engelska. Jo daj vänn jo jang, jo daj vänn jo jang - lät det ungefär. Men trots att hon är en sladdis så kommer hon förhoppningsvis att vara rätt gammal när jag dör. Kanske inte gullighetsfaktorn man tänker på då (och när jag tänker på den här låten får jag mer feeling av stjärnor under ögonen och mina tonår, fylla, hångel och snelugg).

Om namn


Fifi skriver om namn. Hennes ursöta Elly heter Glenda i andranamn, kul! Själva bestämde vi redan i november vad Inez skulle heta mer än just Inez, ifall hon nu var en liten tjej. Sedan hon föddes har jag dock känt att det inte är helt hundra. Det här med tjusiga namn är lite 2010-talets white trash. Eller? Det kanske bara är jag som döper ungar så att det ska låta lite kungligt. Men det är inte bara jag som slänger in ett släktnamn och släktnamn ÄR ju kul.

Bebisen stoltserar i alla fall med sina namn som lyder: Inez Nancy Eleonora.

Tjena tjena


Hej-självutnämnda-relationsexperten! Skrev nog förra inlägget rakt upp och ner till mig själv. Har blivit sjukt bra på att projicera den senaste tiden. Är det ännu ett nytt mamma-skill? Borde nog börja läsa psykologi igen som morsa. Har redan hunnit vara martyr en gång. Kan bara ana vad som komma skall.

Äta kakan


Gud hör bön! När jag vaknade sa min kille att han är ledig idag. Första lediga dagen ihop på evigheter. Igår jobbade han sexton timmar och dagen innan tolv, det blir inte så mycket till häng då. Vi försöker snacka lite, kramas och prata igenom dagen när han kommer hem. Men i natt hade jag redan hunnit somna när han stövlade in vid tre. Lyllos mig som ändå får äta kakan så att säga. Jag förstår att småbarnsföräldrars relationer kan vara lite svajiga och slutar man hänga med varandra går man nog snabbt mot ett säkert slut. Det byggs ju upp så himla mycket frustration i en när man inte snackar med varandra. Speciellt under en föräldraledighet eller arbetslöshet när man lever så olika liv. Fast jag tycker det känns så svårt att börja prata problemlösning och jobbiga känslor om man bara har en halvtimme till övers och båda är dödströtta. Så det är ju inte konstigt att folk håller käften och lägger allt meckigt på hög.

Cry-Baby Blomquist



Idag är en sån dag då ingenting blir rätt. Inez har gråtit ungefär hela dagen, med några minuters paus här och där. Har ALDRIG hänt förut. Hon brukar nästan aldrig gråta. Hon har kräks på kläderna, jag har kräks på kläderna (har fortfarande på mig nattlinnet i form av en patientrock jag STAL från BB). Jag vet att jag borde slängt henne i vagnen och gått en promenad så hon kunde få ro, men jag har inte tålamodet att klä på mig och göra mig "okej" under tiden hon är Cry-Baby. Kan bara ligga bredvid och klappa på henne då.

Dag 23 – en låt du vill ha på ditt bröllop



När jag och min kille vaknade upp i samma säng för första gången (obs. hade inte ens legat, både skulle bara sova över hos min brorsa) hade vi känt varandra i kanske femton timmar. Vi började snacka och låg sen kvar hela dagen och drack Aurora och lyssnade på musik, blev kära och kom fram till att "Ögon som glittrar" är en sjukt underskattad låt. Den har varit vår låt sedan dess, så i någon form måste den vara med på vårt bröllop. Kanske på engelska, kanske hyr vi in Christer Sandelin. *skoja*

Jag är en hater


Sak jag hatar innerligt: att man nowadays är tvungen att svara i sin mobiltelefon när det ringer. Skulle man mot förmodan missa samtalet så måste man ringa upp. Annars tror folk att man inte vill prata med just dem. Ursäktar man sig och säger att man är dålig på att ringa upp tror folk ändå att man inte vill prata med just dem. Det stressar verkligen skiter ur mig. Tillräckligt mycket för att jag har funderat på att lägga mobilen på hyllan. Men jag behöver ju den i min kommunikation med killen. Han jobbar ju nästan alltid över och det vore skitjobbigt att inte ha någon aning om vilken tid han kommer hem. Alternativt skulle jag kunna skaffa hemtelefon UTAN nummerpresentatör. Så smidigt. Jag skulle aldrig behöva ringa upp någon igen.

Snyggo



A tipsade mig om Dr. Spencer Reid i Criminal Minds. Och GUD vad snygg han är! Han har så bra smak min kille. Försökte peppa honom att klippa sig, men det gick inte hem. Kul grej: inför helgens photoshoot fick han slingor i håret. Slingor!

Att tänka ut storverk


Den där bitterheten jag kände i fredags är som bortblåst. För varje dag som går blir jag mer och mer peppad på LIVET. Hela kroppen är sådär härligt rastlös och huvudet är INSPIRERAT. Allt jag kan göra är att hoppas det håller i sig, kanske mata det med mer inspiration? Klokt alternativ: lägga in nya låtar i min iPod och dra med Inez ut på en promenad. Mindre klokt alternativ: lyssna på Spotify, läsa bloggar och dricka kaffe. Väljer nog det kloka alternativet. Jag vill så gärna vara en sån person som promenerar. Känns som om man får lite mer balans i livet då. Lite mer tid att tänka ut storverk.

Utmanad


Jag har blivit utmanad att avslöja åtta stycken saker om mig själv. Det är lättare sagt än gjort, men jag har efter många om och men äntligen lyckats knåpa ihop en liten lista.

- Jag önskar att jag hade en stilförebild, men tycker i ärlighetens namn att jag klär mig precis hur bra som helst för min kropp och personlighet (med vissa reservationer för dåliga post: graviditets-dagar då jag tycker jag ser ut som... en morsa). Så jag inspireras helt enkelt utav mig själv. Lite trist, tycker jag.

- Sedan kanske en månad tillbaka lagar vi ingen mat hemma. Innan dess körde vi all in med matlagning från grunden, fräscha råvaror och noll halvfabrikat. Nu ba: hämtmat. Seven days a week.

- Har precis upptäckt: jag älskar tv-serien Californication. Jag avgudar Hank Moody. Förmodligen för att han just nu är min absoluta motsats. Han ligger med alla. Jag ligger inte alls. Han skriver böcker. Jag vill skriva böcker. Han dricker jämt. Jag är nykterist. Han är rapp i käften. Jag har fått tunghäfta sen jag blev gravid.

- Jag är egentligen guldblond, men har färgat håret svart i nästan tio år. Tror det ska bli ändring på det snart.

- Jag vågar inte bada i varken sjöar eller hav. Är livrädd för både fiskar, människor som drunknat och hela grejen med att en sak kan vara flera mil bort och ändå nudda "samma" vatten.

- Jag har fortfarande inte anmält föräldrapenning. Känner mig oansvarig men får väldigt ont i magen av kluriga blanketter.

- Jag samlar på klänningar och har snart hundrafemtio.

- Min största rädsla är att misslyckas. Därför vågar jag i princip aldrig testa på någonting som innebär att jag måste prestera eller visa vad jag går för. Detta är riktigt jobbigt och verkligen mitt livs handikapp.

Med och utan barn


Mitt huvud känns tungt och tankarna är svåra att tämja. Om jag ville skulle jag kunna deppa loss och tänka på att det vankas ännu en helg där killen åker långt bort och jobbar. För nej, jag köpte ingen biljett till mig. Han ska stylas, klippas och fotograferas både lördag och söndag så jag kände att det inte fanns tid för oss att uppleva staden tillsammans. Och jag erkänner att jag tyckte det skulle vara meckigt att ta med Inez. Klumpig vagn på tunnelbanor, långa tågresor och för mycket nya miljöer. Det känns skönt att det var mitt val den här gången i alla fall. Så jag tänker inte deppa. Jag får istället leva på att det gick fantastiskt bra att ha barnvakt i onsdags. Jag har redan börjat planera i huvudet allting jag skulle vilja passa på att göra i ett par timmar utan barn. Och vi körde en annan premiär idag, vår lilla familj. Vi gick ut och käkade efter att killen slutat jobba. Att amma på en krogtoalett gör jag inte om, men annars är jag nöjd. Det är aldrig lika jobbigt om hon skriker när killen är med. Det delade ansvaret känns verkligen i hela kroppen. Annars har jag faktiskt varit rätt bitter den här veckan. Känt att allting hänger på mig. Att jag har hamnat i fällan. Men det är känslor jag också ska försöka reda ut i helgen. Kanske försöka hitta en lösning på.

En rosa björn på äventyr



Inez fyller fyra veckor idag och dagen till ära ska hon få testa på en grej som hennes föräldrar i alla fall tror sig tycka är väldigt hippt: barnvakt. Vi ska på bio och under tiden ska hon vara hemma hos sin farmor och farfar. Det känns lite nervöst, men å andra sidan: vad gör det om hon skriker i två timmar? Farföräldrarna tycker ju att hon är helt bedårande i alla fall. Borde kanske börja pumpa ur snart ändå, det hade förmodligen varit smartare. Äta brukar ju koola ner vilken unge som helst. Men med pump? För hand? Elektriskt? Det är en liten djungel det här med barn. Och man vill ju alltid göra rätt.

Dag 22 – en låt du lyssnar på när du är ledsen



Jag har varit lite mer ledsen än vanligt den senaste veckan. Liksom lite skör och nervös och grubblande på om det här är allt livet har att ge, om det alltid ska vara "såhär" (oavsett vilket tillstånd livet befinner sig i, jag är väldigt dramatisk). Lägenheten har varit fel, stan har varit för liten, dygnets timmar för få, kläderna för trista och kroppen är inte så som jag är van vid. När det känns sådär deppigt, då brukar jag vilja a: röka och b: lyssna på den här låten.

Stilkris


Ikväll smuttar jag på ett litet glas rödvin och har lite ångest över att jag fortfarande inte ser snygg ut i mina gamla kläder. Ska till förrådet och leta upp alla kläder jag skickade ut dit när jag insåg att magen växer skitmycket under en graviditet. Jag tänker att något måste ju för guds skull se okej ut.

Jag undrar om det är meningen att man ska få en stilkris när man har fått barn. Jag har ingen lust att klä mig annorlunda än vad jag brukar, men krisen ligger kanske i att man helt enkelt har tappat formen och tvingas klä sig i konstiga kreationer från Kappahl.

Tjyvar och sådär



Stockholm vs. Göteborg


Jake, som jag skrev om i förra inlägget, bor i Stockholm tillsammans med Inez andra gudfarsa Robin. Och nu är det såhär att nästa helg ska killen upp till huvudstaden för att stylas och fotograferas för nya promo-bilder och jag tycker det vore ett utmärkt tillfälle för mig och Inez att följa med. En stad är ju precis vad jag behöver! Tänker mig att det kommer att bli lite som att åka till ett annat land, eftersom jag mest har hängt i lägenheten sedan årsskiftet.

Dessutom är en flytt på tapeten för vår lilla familj. Det är Stockholm och Göteborg som krigar om vår uppmärksamhet. Men jag har varit fast i södern tillräckligt länge för att inte komma ihåg vilken stad som jag gillar mest. Så det behöver undersökas grundligt. Tänker mig att det vore bättre att låta Inez växa upp på västkusten, fast inser att det ju inte finns speciellt många hållbara argument för det. Jag har ju växt upp på absoluta landsbygden, så jag har ju ingen aning.

Dag 21 – en låt du lyssnar på när du är lycklig



Den här gamla dängan är helt underbar och funkar precis jämt. Men speciellt bra funkar den om man redan från scratch är riktigt lycklig. Första gången jag träffade Jake (en av Inez gudfäder) så spelades låten, jag dansade på ett bord utomhus och höll på att ramla ner och räddade mig genom att: ta Jake i skrevet och stödja mig upp.

Vi kan kalla henne "berget"



Inez är en riktig liten tjockis. Tjugo dagar gammal väger hon nu 4690 gram och är 55 centimeter lång. Det är mycket bebis att krama. En annan urgullig sak med henne är att hon har smilgropar, så det går inte att ta miste på när hon ler.

Please Please Please Let Me Get What I Want


Både jag och Inez tycker att det är supermeckigt att hon inte får gå på Hultsfredsfestivalen i sommar. Visst, jag fick vänta tills jag var femton innan jag åkte. Men hon skulle ju åka med sin morsa! Sjukt förnedrande men hon skulle i alla fall fått se Morrissey.

Roligare än cirkus





Vardagen som sliter


Min kille är på jobbet tolv timmar om dagen. När han kommer hem är han så slutkörd att han i princip sover tills det är dags att gå till jobbet nästa gång. Det är bara lite pauser för blöjbyten, rapningar och gos. Han har inte valt det själv och det är bara i en begränsad period, men det gör ändå att jag aldrig kan slappna av. Det, kombinerat med att jag tillgodoser bebisen med mat och behövs dygnet runt, skulle lätt kunna bränna ut mig totalt. När jag vaknar vill jag många gånger bara lägga kudden på huvudet och låta den ligga kvar i en sådär hundra år.

Jag försöker göra allting rätt, ladda med energi och passa på att frossa i både sömn och intressen när hon sover. Tänka positivt att det blir enklare när hon är äldre än två veckor och när vi har kommit igång och börjat umgås med kompisar igen. Tänka positivt att hon ändå är det snällaste barnet jag mött som sover väldigt mycket och inte är ledsen särskilt ofta alls. Men när hon väl gråter så skär det i mitt hjärta och jag kan inte riktigt leva med tanken på att inte alltid kunna trösta henne på ett ögonblick. Jag skulle så gärna vilja hitta några texter om hur det känns att vara mamma, både för att förstå och för att känna lite stöd. Det vore guld om ni kunde tipsa.

Lyckan i ett paket



I paketet väntade en kappa i ull från Rodebjer. Och till min stora lycka satt kappan perfekt! Bilderna är inte lika perfekta, men jag utlovar foton med kappan på när den väl invigs. Den passar verkligen ihop med den uttjatade moderepliken: to die for. *har ännu en gång köpt min lycka*

Smaken av frihet


Inez och jag har börjat ta promenader med vagnen. Inte särskilt långa. På tjugo minuter hinner vi gå till affären, plocka åt oss några varor och sen traska hemåt igen. Men det är en bra början och vi känner redan smaken av frihet. När hon vaknar ska vi gå och hämta ut ett paket jag verkligen har sett fram emot, jag har nämligen vågat mig på att köpa ett klädesplagg trots att jag inte har kroppsuppfattning för fem öre. Jag ska krampaktigt hålla tummarna ända fram till utlämningsdisken och sen gå med snabba steg hemåt, för det var ett tag sen jag önskade något så innerligt (förutom lilla I) som att plagget ska passa.

Dag 20 – en låt du lyssnar på när du är arg



Egentligen är jag inte arg över att inte kunna gå på Debaser på lördag. Mest lite sådär lagom bitter över att jag inte bor kvar i Malmö längre. Mitt psyke behöver verkligen en riktig stad att ta barnvagnspromenader i, en riktig stad som är full av mina vänner och en riktig stad där second hand-butikerna innehåller fina kläder och inte bara gamla sunkiga grytlappar. Mitt psyke behöver bara en spelning med Karl X Johan. På Debaser på lördag.

Saker på V



Fy tusan vad jag tycker om Veronica Maggio just nu! Hennes nya skiva är ett precis lagom soundtrack till livet jag lever just nu. Lite lugnt, mycket dansant, rätt mycket nostalgi och så hennes lena röst på det.


Jag vill röka men mår illa bara jag tänker på smaken utav cigaretter. Jag tänker att det kunde vara gott med en parfymerad sak från Vouge, som ju inte smakar speciellt mycket cigg alls. För det är själva känslan jag är ute efter. Sitta och smutta på en kaffe och röka en cigarett och prata om sådant jag brukade bry mig om innan jag blev gravid. Vad det nu var?


Det här med vikten brukar ju vara ett hett ämne efter (och under...) en graviditet. Jag passade på att väga mig när jag var hemma hos mina föräldrar i helgen och blev paff över att jag bara har fyra kilo kvar till inskrivningsvikten. Jag som hade trott att jag skulle få panik och börja banta ungefär...nu. Men jag skiter i att banta och köper kanske ett par nya skor. Allt mitt extra flärdfulla fett har nämligen satt sig på låren. Kanske det som är amningsreserv.

RSS 2.0