U.F.O


Jag är kanske lite lustig. Jag kan inte jämföra mig med andra människor. Det är omöjligt (åtminstone i min dramatiska vokabulär). På sätt och vis ger det mig många fördelar i livet, det gör mig lite mindre ängslig ibland och gör att jag är ganska realistisk i mitt grubblande. Men ibland gör det att jag känner mig lite som ett ufo. För jag kommer ju på mig själv. När jag tänker konstiga saker som är precis motsatsen till vad jag tycker om andra. Det senaste jag tänkte, som nog inte var vidare smart: "det kanske är störigt om jag bloggar för mycket". Vadå för mycket? Jag bloggar ju jävla lite om jag får säga det själv. Vet inte hur jag tänkte där.

Let´s talk about books baby, let´s talk about you and me



Jag har köpt den här boken till Inez. Fast på svenska. Och om husdjur istället för djungeldjur. Den låter! Inez bästa leksaker just nu är helt klart sånt som låter eller sjunger. Jag köper nästan noll kläder till henne, däremot kan jag köpa hur mycket böcker som helst och lägga undan till födelsedagar och julaftnar. Att hon läser och är snäll mot sig själv och andra kan vara det viktigaste för mig.

När Inez och jag är själva


Jag ska vara själv med Inez i flera dagar i helgen, för första gången på ett bra tag. Det känns både lite ovant, lite tråkigt och väldigt skönt! Jag ser fram emot att komma i kapp i alla bloggar jag läser. Det var länge sen jag var i fas. Och ensamheten, jag älskar ju den. Men det är fullt sjå att försöka aktivera Inez när det bara är hon och jag. Hon har verkligen vant sig vid att hänga med minst tre-fyra personer om dagen. Som busar i timtal och orkar komma med nya idéer. Jag brukar lösa det på sätt som säkert inte är helt hundra, men man gör ju så gott man kan.

- Tar vagnen till affären och går runt bland hyllorna och tittar på folk och roliga förpackningar. Hålla lite i plånboken, lattja med lite folk - Inez älskar det!

- Sätter på barnkanalen på teven en stund. Hon tycker inte att det är roligt att titta på teve än. Men det brukar vara så roliga röster och fina sånger så det blir glad feeling i hela lägenheten ändå.

- Leka radioprogram. Jag intervjuar henne och hon svarar... inte.

Prinsessan Estelle




Det här är verkligen det bästa som har hänt på hela veckan! Vilken lycka att Kronprinsessan och Daniel fick en liten flicka! Men namnen (som ALLA verkar har en åsikt om!), speciellt Ewa och Estelle, var inte riktigt min smak. Förnamnet var lite som om en rysk tsarfamilj hade döpt dottern till Linnéa. Fint i sig men det passar inte. Jag är hård men rättvis. Tycker inte om min dotters alla namn heller även fast det är jag och hennes pappa som valt. Inte konstigt att jag automatiskt tycker lite illa om andras! Jag hade bytt namn på min dotter direkt om inte hennes släktingar hade tyckt att jag bekräftat mig som galen då.

Konsumenten



"Står här och köper lite tidningar bara". Älskar bilder när man ser hur liten hon egentligen är. Även fast hon känns jättestor jämt. Man har verkligen hela famnen full när man går och kånkar och kramar på henne. Ibland är hon så tung att man vill ge bort henne till första bästa och sätta sig ner och vila en stund.

Mostern



En annan bra grej med att åka hem till landet: jag har en liten lillasyster där som fortfarande bor hemma. Vi kan åka och shoppa, leka med duplo, vara på lag mot Inez - det spelar inte så stor roll. Allt är roligt. Det hade förmodligen varit mycket tråkigare att åka hem och bara hänga med vuxna. Det är så lyxigt för Inez att hon både har en moster, morbror, farbror och faster. Jag har två morbröder och en farbror, det är inte så kul.

Det lugna livet



Jag fick frågan om vi flyttat till Stockholm och svaret är tyvärr nej! Tyvärr för då kan vi inte hänga, men rätt bra ändå. För oss. Vi bor nog kvar här på "storlandet" i ett par år till. Det är så underbart att bo max 12 mil bort från precis all släkt. Jag är helt tokig i att hänga med våra familjer! Går max två dagar per vecka utan att vi umgås med någon släkting. Varje helg blir vi bjudna på middagar och stiger upp till dukade frukostbord. Vi behöver det nu. Och jag känner mig så lycklig lottad. Det finns ingen chans att jag byter bort det nu. En annan bra sak med att bo kvar. Vi har flyttat inom staden. Och nya utsikten får mig att må så bra. Men det går aldrig riktigt att fånga känslan på bild.

Ett första steg


Jag har gjort det! Jag har vågat be en mamma från den gamla föräldragruppen om telefonnummer och jag tänker minsann våga gå och fika med henne trots att jag är väldigt ovan vid att umgås med människor varken jag eller killen är släkt med. Det måste ju bli ett slut på det nu. Jag som varit en sådan outtröttlig minglare och nu förvandlats till en blyg viol. Jag vill ju umgås med folk, gärna varje dag. Jag har bara tappat mina sociala skills lite grann. Och glömt bort vad jag är intresserad av, vad jag vill snacka om och huruvida andra vill prata om det eller inte.

Och det är inte bara jag som har tagit mina första stapplande steg mot något större. Inez står mycket själv nu och i går fick hon för sig att hon kunde ta sig framåt utan hjälp. Det gick, en liten bit. En väldigt liten bit.

Mer Inez åt folket


Inez har ju hunnit bli ganska gammal vid det här laget. Snart tio månader! Så vi kör en liten genomgång och kollar på hur hon har sett ut det senaste halvåret. En väldigt snygg unge om jag får säga det själv!


Fyra månader och söt som socker.


Fem månader och hur rolig som helst.


Sex månader och ser ut som en tant.


Sju månader och spexar till det.


Åtta månader och hipster.


Nio månader och bara så himla vacker.

Jag har saknat er!


Att jag startade den här bloggen från början var inget annat än ett försök att hitta mig själv i den stora djungeln jag hamnade i samtidigt som det kom två blå streck på stickan. Jag var gravid. Va? Jag som var partytjejen personifierad. Singeltjejen personifierad. Jag hade ju knappt vant mig vid att vara flickvän.Vem skulle jag bli nu? Tack vare att allting ändå fann sig tillrätta ganska naturligt under graviditetens gilla gång (mycket tack vare människorna jag fann genom bloggen!) lyckades jag ta mig fram till beräknad födelse och var väl rätt okej förberedd. Tills barnet aldrig kom. Eller, det kändes ju så i alla fall. Hon kom tre veckor senare än vad vi från början hade trott. Vi hade totalt glömt bort att vi faktiskt hade träffats en helg under killens turné (då vi strängt hävdat att vi inte hade gjort barn). Mitt i något tevejippo i Karlshamn hade vi lyckats ta hos till hotellet och resten är, som ni vet, historia.

Sedan föddes hon. Den här bebisbubblan man kan vara inne i ett tag, jag kommer nog aldrig förstå om jag var inne i den för mycket och för länge. Eller om det var en helt annan bubbla jag hamnade i. Bubblan spräcktes inte riktigt förrän i november och det är väl ungefär då livet började igen. Det här fina, bra livet där jag känner mig som Hanna igen. Och inte som en människa med en konstant intryckt pausknapp. Jag har fortfarande ett jäkla sjå med att försöka klura ut hur livet funkar nu när jag har familj, bor på jävla landet (hatart! speciellt eftersom folk envisas med att påstå att vi bor i stan) och tar det piano dag ut och dag in. Men jag har landat lagom i mig själv.  

Så nu är jag här igen.

RSS 2.0