Som en stor suck

 
Bilden från när jag var på konsthallsresa med klassen får illustrera hur otroligt glad jag blev igår när jag fick beviljat CSN. Jag har levt på föräldralån och allmosor i flera månader men nu kommer jag kunna klara mig själv, den känslan är som en stor lycklig suck. Hur saker än blir kommer jag kunna låta Inez bo kvar i sitt hem som vi båda älskar.

Renässans

 
Vilken himla månad jag har haft! När jag skrivit det förra inlägget fick jag också kräkis, snubben med och därefter har sjukdomarna avlöst varandra. Förra veckan opererades jag för struman, det gick bra men var bland det läskigaste jag varit med om. Hade dropp i ett dygn! Fick inte ha mobil! Fick inte käka! Jobbigt i ungefär den ordningen.

Jag har stygn, tejp och grejer på halsen så de senaste nio nätterna har jag sovit på soffan utan barn. Därmed har det gått nio dagar sen vi slutade med amning här hemma och det har fungerat så bra att jag tror någon högre makt kan ha ett finger med i spelet och kanske tycker jag ska straffas sen för jag fått ha det så smidigt och bra. Obs. högre makt jag jinxar inte. Jag trodde aldrig jag skulle klara av att ta initiativet till att sluta amma, undrar hur många gånger jag tänkt "buhu då kommer hon ju aldrig vara min bebis mer". Och lite så var det faktiskt, men på det BRA sättet.

Sen snackas det ju mycket om hur svårt det är att fortsätta vara tillsammans med småbarn, hur relationen får snällt vänta på sin tur. Jag känner lite tvärtom just nu, tacka fan för att man har barn ihop så det vore krångligt att separera och för det bokstavliga i att man har något gemensamt som man kan ta på och inte glömma bort mitt i all känslo- och tankesörja.

RSS 2.0