Mamma 2012


Det här må vara lite dramatiskt. Men det är ofta det är just så i mitt huvud. Och det här har jag gått och tänkt på ett bra tag. Det är nämligen såhär att jag tror att jag har tappat mitt språk och min identitet. Jag krafsar ihop lite bokstäver och sen nöjer jag mig med att låta som en dålig insändare med tips i Hemmets Journal. Lite käckt. "Vad härligt det är med praktiska lösningar!" och "Jag går igång på källsortering - det känns så härligt efteråt". Typ. Fast jag kanske egentligen hade velat skriva hur identitetslös jag känner mig emellanåt, klaga på hur ojämställt livet blev när Inez kom och visa hundra bilder på kläder jag hade köpt om jag hade samma kropp som innan jag blev med barn. Men jag känner att det måste vara lite... snällt när man skriver blogg och har barn? Inte så bittert. Absolut inte argt. Rädslan för att vara en dålig mamma är enorm, så stor att det nog lite i bakgrunden påverkar vad jag skriver här. Jag vill ju att ni ska gilla mig och förstå mig. Ett behov jag aldrig riktigt hundra har känt i den "verkliga" världen. Men jag blev mer hudlös än någonsin när jag blev med barn och på nätet kan jag inte se folks reaktioner och försvara mig.

Jag har ingen aning om hur annorlunda bloggen hade sett ut ifall jag kände att mitt huvud kunde koppla ordentligt i kombo med att jag tyckte det kändes okej för mig att skriva precis vad jag ville. För så är det. Det är inte alls bara av rädsla för att vara PK som fingrarna inte riktigt kommer igång. Jag vet inte riktigt vad jag gillar, vad jag vill skriva om. Jag kommer inte ens ihåg vad jag lyssnar på för musik. Jag är ett vitt papper av förväntningar från omvärlden som Inez har ritat en stor cirkel på och nu försöker jag själv fylla den där cirkeln med sånt som jag kan förknippa mig med. Och att dessutom försöka uttrycka allting i skrift, det blir ibland bara för mycket.

Att hitta nya sätt


Tillbaka på landet hos föräldrarna. Det är ett evigt farande fram och tillbaka. När tillvaron inte är spikrak får man hitta sina sätt att stå ut. Då brukar jag se till att jag aldrig stannar till. Aldrig hinner tänka efter. Eller brukar jag bli alldeles för full och dansa hela natten. Men det är inte riktigt något alternativ just nu. Vad jag önskar att det vore det. Den här veckan är det en väldigt liten del av dagen då det faktiskt är roligt att ha barn. Eller så är jag bara smärtsamt medveten om att det kunde varit roligare. Jag har blivit ganska pubertal den sista tiden, i samband med allt kaosartat som hänt. Det är lite min grej. Vill gärna röka, dricka öl och lyssna på musik som hjärtat brister av. Kanske ställa till en scen. En liten, privat en. Kanske bara lite höjd röst och hångel på det.

Jag orkar faktiskt inte ta 100% ansvar för en bebis 100% av tiden. Så var det inte tänkt. Och man måste ju hitta nya sätt att protestera på nu när man är stor på riktigt. Nya problem, nya revolter. Det är ju inte hållbart att blomma ut i tonårstrots bara för att det blir jobbigt. Men ibland så, ibland måste man. Trots att det inte är någons fel att det blev såhär för just oss just nu. Så måste jag få tycka att det faktiskt är lite synd om mig. Killen är på retreat för att han har jobbat sönder sig. För att han inte orkar. Orkar inte vara pappa just nu. Orkar nog inte vara något. Men om jag inte orkar, vad ska jag göra då? Käka Sobril tyckte läkaren och skrev ut recept. Lämna ifrån mig lite av ansvaret tycker jag själv. Köpte ersättning, gröt och nappflaska med större hål. Man måste ju få hitta sina egna sätt. Och jag hoppas jag hittar mitt.

Det där livet


Livet är verkligen tufft nu. Tufft som i jobbigt, svårt och ovisst. Jag har ensamt ansvar för Inez på obestämd framtid och orkar egentligen inte, men man måste ju. Måste bita ihop och stå ut. För det blir bättre, det vet jag ju. Jag önskar bara det det blir på det sättet jag tänkt.

Ibland känns det helt överväldigande att jag är mamma och kommer att vara det för alltid.

Dagens insikt:


Varenda blogg jag läser skrivs utav någon som har barn.

Fina nappar



Typisk sak jag köper för barnbidraget. "Det är ju fyra månader tills hon kan ha dessa nappar och då fattar ju vem som helst att de är slut".

I-landsproblemet



Fördelen med många märkesplagg är att det är dragkedja/knäppning fram. Nackdelen är att det alltid ska vara så jäkla exklusiva material att det är hopplöst att amma i dem. Min sommargarderob skulle vara så mycket större om jag kunde amma med vetskapen om att det inte skulle hamna en droppe mjölk på mina kläder, men det är verkligen lättare sagt än gjort.

Även jag är en morsa


Min mamma tatuerade in mitt och mina syskons namn över ankeln i början på veckan. Min reaktion var förvånandsvärt ofnissig. Lovar att det är på grund av mitt egna moderskap. Har till och med börjat älska "fräsch mat" på sista tiden. Vill ha grönsaker till allt jag äter. Det värsta av allt: min bror sa att jag har blivit min mamma det senaste halvåret. Känner ni också att ni börjar likna er morsa mer och mer sedan ni blev gravida?

Tjena tjena


Hej-självutnämnda-relationsexperten! Skrev nog förra inlägget rakt upp och ner till mig själv. Har blivit sjukt bra på att projicera den senaste tiden. Är det ännu ett nytt mamma-skill? Borde nog börja läsa psykologi igen som morsa. Har redan hunnit vara martyr en gång. Kan bara ana vad som komma skall.

Med och utan barn


Mitt huvud känns tungt och tankarna är svåra att tämja. Om jag ville skulle jag kunna deppa loss och tänka på att det vankas ännu en helg där killen åker långt bort och jobbar. För nej, jag köpte ingen biljett till mig. Han ska stylas, klippas och fotograferas både lördag och söndag så jag kände att det inte fanns tid för oss att uppleva staden tillsammans. Och jag erkänner att jag tyckte det skulle vara meckigt att ta med Inez. Klumpig vagn på tunnelbanor, långa tågresor och för mycket nya miljöer. Det känns skönt att det var mitt val den här gången i alla fall. Så jag tänker inte deppa. Jag får istället leva på att det gick fantastiskt bra att ha barnvakt i onsdags. Jag har redan börjat planera i huvudet allting jag skulle vilja passa på att göra i ett par timmar utan barn. Och vi körde en annan premiär idag, vår lilla familj. Vi gick ut och käkade efter att killen slutat jobba. Att amma på en krogtoalett gör jag inte om, men annars är jag nöjd. Det är aldrig lika jobbigt om hon skriker när killen är med. Det delade ansvaret känns verkligen i hela kroppen. Annars har jag faktiskt varit rätt bitter den här veckan. Känt att allting hänger på mig. Att jag har hamnat i fällan. Men det är känslor jag också ska försöka reda ut i helgen. Kanske försöka hitta en lösning på.

Vardagen som sliter


Min kille är på jobbet tolv timmar om dagen. När han kommer hem är han så slutkörd att han i princip sover tills det är dags att gå till jobbet nästa gång. Det är bara lite pauser för blöjbyten, rapningar och gos. Han har inte valt det själv och det är bara i en begränsad period, men det gör ändå att jag aldrig kan slappna av. Det, kombinerat med att jag tillgodoser bebisen med mat och behövs dygnet runt, skulle lätt kunna bränna ut mig totalt. När jag vaknar vill jag många gånger bara lägga kudden på huvudet och låta den ligga kvar i en sådär hundra år.

Jag försöker göra allting rätt, ladda med energi och passa på att frossa i både sömn och intressen när hon sover. Tänka positivt att det blir enklare när hon är äldre än två veckor och när vi har kommit igång och börjat umgås med kompisar igen. Tänka positivt att hon ändå är det snällaste barnet jag mött som sover väldigt mycket och inte är ledsen särskilt ofta alls. Men när hon väl gråter så skär det i mitt hjärta och jag kan inte riktigt leva med tanken på att inte alltid kunna trösta henne på ett ögonblick. Jag skulle så gärna vilja hitta några texter om hur det känns att vara mamma, både för att förstå och för att känna lite stöd. Det vore guld om ni kunde tipsa.

Mitt stora nöje


Igår insåg jag vad mitt stora nöje kommer att vara framöver: gå i klädaffärer.

Inte för att handla kläder, det är alldeles för omöjligt att hitta klänningar med ens halvduglig knäppning fram, utan för all festlig musik. Går man lite snabbt och har solglasögon på sig är det nästan som att vara på klubb. Man kan eventuellt testa på det när man glömt att äta frukost också. Känns som om det är svårt att komma närmare en mer gratis och amningsvänlig fylla.

Från lyx till livskris


Vi har haft det lyxigt enkelt med Inez. Hon sover gärna mellan midnatt och lunch bara hon får vakna några gånger och få mat och ny blöja. Sen är hon rar resten av dygnet och tycker om att sitta i bilbarnstolen och kika på oss, ligga och fundera eller gosa med egentligen vem som helst. Men i natt verkar vinden ha vänt. Hon har inte velat sova alls. Enda hållbara lösningen har varit att turas om att ligga vaken bredvid henne och se till att sätta in nappen när den har trillat ut. Varvat med blöjbyten, amning och gos.

Detta har fått mig att känna mig sjukt otillräcklig. För jag kände verkligen hur all livslust försvann ur mig för varje minut jag inte fick sova. Tänkte redan efter en halvtimme "ska det behöva vara såhär för alltid nu?" och målade upp skräckscenarion inför den stundande helgen då killen åker till Bryssel och jag ska ta precis allt ansvar själv. Det här tålamodet som gör att man inte dör på fläcken av trötthet och skriknätter, kommer det utav sig själv?

Berg- och dalbana


Att bli mamma är verkligen omtumlande. På min kropp märks det inte att jag för två dagar sedan födde barn, enda tecknet är möjligtvis att jag har fått ont i ryggen på grund av alla konstiga ställningar man kan amma i. Men i huvudet. Där råder det fullständig omformatering. Och bara det faktum att jag fungerar trots totalt femton timmar sömn på hela veckan. Det har liksom inte gått att gå och lägga sig. Jag är för lycklig. Hon är för fin.

RSS 2.0