U.F.O


Jag är kanske lite lustig. Jag kan inte jämföra mig med andra människor. Det är omöjligt (åtminstone i min dramatiska vokabulär). På sätt och vis ger det mig många fördelar i livet, det gör mig lite mindre ängslig ibland och gör att jag är ganska realistisk i mitt grubblande. Men ibland gör det att jag känner mig lite som ett ufo. För jag kommer ju på mig själv. När jag tänker konstiga saker som är precis motsatsen till vad jag tycker om andra. Det senaste jag tänkte, som nog inte var vidare smart: "det kanske är störigt om jag bloggar för mycket". Vadå för mycket? Jag bloggar ju jävla lite om jag får säga det själv. Vet inte hur jag tänkte där.

Kontrollen


Det är prick 40 dagar kvar till flytten. Och det kommer vara en gigantisk milstolpe. För vi har ju mått ganska piss den senaste tiden, både jag och killen. Uppstressade till tusen med en omöjlighet att varva ner när man hela tiden ska vara både förälder, kompis, anställd, barn, syskon och partner. Vi går verkligen mot ljusare tider, det gör vi. Men i dessa fyrtio dagarna ska jag och Inkan bo hos mina föräldrar. För i lägenheten kan vi inte vara, den är ett stressmoment större än något annat. Och mitt i allt det här känslokladdet kan jag inte låta bli att skämmas lite över att vi inte är lika stresståliga som andra människor. Eller så är vi bara modiga när vi vågar säga: stopp - nu behöver vi lite hjälp här. Vi orkar inte riktigt just nu.

Jag ska börja leva mitt liv på schema. Men klara tidsangivningar för allting som inte är Inez. Det är värt ett försök. Jag brukar må bättre och bli mer stresstålig när jag vet att jag har kontroll.

P som i piss



Allt är så himla piss just nu. Verkligen ALLT. Utom lilla I men hon är liksom utom tävlan. Vädret är dessutom extremt oparty så jag tänker absolut inte försöka bli på bättre humör genom att vara ute och ränna (sägs med en obstinat tonårings röst). Min plan är istället att städa skiten ur min lägenhet, det lär väl inte hjälpa men i bästa fall blir jag så trött att jag somnar på fläcken. I värsta fall blir jag så förbannad att... jag vet inte vad. Alltså: vi bor tre pers på 35 kvadrat. Trettiofem! Det är som gjort för att familjer ska gå varandra på nerverna och kanske kanske låsa in varandra i förrådet när man bara inte orkar mer.

STHLM


Vi har eventuellt fått en lägenhet i Stockholm, nu när vi bestämt oss för att inte alls byta stad på ett tag. Vad jag känner inför detta är ännu oklart. Visst vill jag bort från småstaden jag mellanlandat i, det känns bara så fruktansvärt dumt och jobbigt att slita bort Inez från hennes släktingar. Eller gör det verkligen det? Jag kanske bara känner så för att jag inte vill ha diskussionen med svärföräldrarna om hur jävla idiotiskt det skulle vara. Själv har jag slutat bry mig om vart vi bor. Eftersom jag varken går på klubb eller hänger med svinmycket människor så spelar det ingen roll. Fast jag hatar att ta stora beslut, verkligen hatar det. Innan spelade det inte så stor roll, konsekvenser var bara spänning och jag kunde göra det mesta på ren impuls. Men allting blir så mycket knepigare med en bebis som man ska ge trygghet, hon skiter väl förstås i vad vi bor men förväntningarna från alla håll och kanter ger mig ont i huvudet och gör mig handlingsförlamad.

Och jag kan ju ingenting om Stockholm. Gubbängen - går det att bo där?

Äta kakan


Gud hör bön! När jag vaknade sa min kille att han är ledig idag. Första lediga dagen ihop på evigheter. Igår jobbade han sexton timmar och dagen innan tolv, det blir inte så mycket till häng då. Vi försöker snacka lite, kramas och prata igenom dagen när han kommer hem. Men i natt hade jag redan hunnit somna när han stövlade in vid tre. Lyllos mig som ändå får äta kakan så att säga. Jag förstår att småbarnsföräldrars relationer kan vara lite svajiga och slutar man hänga med varandra går man nog snabbt mot ett säkert slut. Det byggs ju upp så himla mycket frustration i en när man inte snackar med varandra. Speciellt under en föräldraledighet eller arbetslöshet när man lever så olika liv. Fast jag tycker det känns så svårt att börja prata problemlösning och jobbiga känslor om man bara har en halvtimme till övers och båda är dödströtta. Så det är ju inte konstigt att folk håller käften och lägger allt meckigt på hög.

Att tänka ut storverk


Den där bitterheten jag kände i fredags är som bortblåst. För varje dag som går blir jag mer och mer peppad på LIVET. Hela kroppen är sådär härligt rastlös och huvudet är INSPIRERAT. Allt jag kan göra är att hoppas det håller i sig, kanske mata det med mer inspiration? Klokt alternativ: lägga in nya låtar i min iPod och dra med Inez ut på en promenad. Mindre klokt alternativ: lyssna på Spotify, läsa bloggar och dricka kaffe. Väljer nog det kloka alternativet. Jag vill så gärna vara en sån person som promenerar. Känns som om man får lite mer balans i livet då. Lite mer tid att tänka ut storverk.

Stilkris


Ikväll smuttar jag på ett litet glas rödvin och har lite ångest över att jag fortfarande inte ser snygg ut i mina gamla kläder. Ska till förrådet och leta upp alla kläder jag skickade ut dit när jag insåg att magen växer skitmycket under en graviditet. Jag tänker att något måste ju för guds skull se okej ut.

Jag undrar om det är meningen att man ska få en stilkris när man har fått barn. Jag har ingen lust att klä mig annorlunda än vad jag brukar, men krisen ligger kanske i att man helt enkelt har tappat formen och tvingas klä sig i konstiga kreationer från Kappahl.

Världens största grej


För mig var det världens största grej att lägga ut en bild på mig själv. Att bli offentlig efter så lång tids anonymt bloggande. Vet inte hur jag känner inför detta. Vet bara att jag känner mig ganska barnslig som velar. Men jag kände att jag var skyldig er en bild, jag har ju sett bilder på nästan alla er. Ni är ju mina kompisar nu, klart ni ska få ett ansikte på mig! Funkar det inte så?

Föräldraledigheten


Som det känns nu kommer det att bli sjukt tråkigt att vara föräldraledig. Känner hur min hjärna redan har börjat tyna bort efter ledigheten som graviditeten har medfört. Jag har ingenting emot att vara fri att göra vad jag vill, när jag vill, gosa med bebis och ta hand om. Men jag behöver kickarna av att lyckas göra saker trots prestationsångesten från helvetet. Behöver deadlines. Jag är rädd att jag kommer bli en väldigt olycklig mamma annars. Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa den här soppan. Egna projekt vore ju ett alternativ, men egna deadlines brukar vara lika effektiva som positivt tänkande när du får panikångest.

Det snurrar i min skalle


Det här är vad jag grubblar på idag. Inte ett dugg konstruktivt eller klokt, bara fakta. Har helt enkelt för mycket tid och alldeles för lite att göra.

- Vad ska jag jobba med när föräldraledigheten är slut? Ska jag börja plugga igen? Ska jag uppfylla drömmar eller bara tjäna cash? Ska jag försöka utveckla någon färdighet under föräldraledigheten?

- När kommer bebisen? Borde jag packa en bb-väska för att slippa springa runt med packningslista och värkar? Finns det något mer jag borde passa på att göra innan födseln? Kommer bebisen att gilla mig?

- Hur ordnar man ett fredagsmys som urskiljer sig från fredagsmyset man har flera dagar i veckan? Duger det med mat och film eftersom man ändå aldrig orkar styra upp något annat? Och vad tusan ska vi äta då?

110411


På nätterna brukar jag grubbla ganska friskt. Precis den där stunden innan jag somnar. Oftast handlar det om bebisen. Hur den ser ut, vad den ska heta om det är en kille och hur tusan det kan kännas när den väl är ute. I natt när jag skulle sova så kom jag på en grej: vad kul det vore att få en bebis 110411! Det är ju ett ursnyggt datum! Och jag gillar snygga datum, jag och killen förlovade oss till och med 100710. Så jag ska försöka förmedla till magen att det är helt okej att stanna kvar där prick en vecka. Men gärna inte längre än så.

Orken


Vi stannar kvar i skogen över natten. Det var överraskande skönt att komma ifrån lägenheten, den är så mysig men det är svårt att undvika känslan av fängelse. Jag orkar ju nästan aldrig ta mig ut och hitta på saker längre. Orken och motivationen är så gott som noll. Ibland undrar jag hur tusan jag ska orka gå igenom en förlossning. Hur mycket jag än sover så är energin på minus. Det gör mig hela tiden på helspänn, nästan lite orolig att det ska sätta igång "innan jag fått vila". Men man orkar ju. Man har ju inget val.

Idag tänker jag


Det är torsdag. Tio dagar kvar till beräknad förlossning. Tänker inte så mycket på det, det händer när man minst anar och kommer säkert att gå jättebra. Däremot tänker jag på Matilda som redan befinner sig på sjukhuset, av tråkiga skäl, och Jessica som gör likadant. Och på Marie som inte heller är hemma, men av helt andra skäl och som kanske fått ut sin plutt vid det här laget.

Lite klagosång


Jag deppar loss lite här hemma. Min kille började drömjobbet i måndags och jag är så glad för hans skull, men det är inte kul att han är borta tolv timmar per dag. Åtta timmar vore okej, men fyra extra gör så himla stor skillnad. Det här med att han kommer hem vid åtta på kvällen istället för fyra (eller åtminstone fem! sex!).

Jag försöker tänka positivt. Det ger ju mig all tid i världen att fixa saker i hemmet på, som att sortera in alla nyinköpta prylar i skåpen, tvätta bebiskläder och organisera klädkammaren. Men orken finns ju inte! Jag är glad om jag orkar få i mig lite frukost, sitta vid datorn, läsa tidningen, kolla lite tv och koka tortellini under de tolv timmarna han är borta.

Det värsta: jag känner mig dålig när han kommer hem vid åtta på kvällen och direkt ställer sig och lagar mat till oss (från grunden, alltid från grunden), trots att han håller på att duka under av trötthet.

Norma-a-alt


Mitt humör går lite upp och ner nu och det gäller att hänga med i svängarna för även om jag tror att allting är kalas och sitter och har kafferep så kan det gå fem minuter och så vips har jag blivit en suris som får ont i magen av att inte veta vart tusan alla Stringhyllor ska hänga. För ingen i världen vill ju skruva upp hyllor och sen skruva ner och byta plats!

Just nu är det mycket inredning och inhandling på tapeten. Jag är konstant lite uppe i varv och undrar om ALLTING verkligen hinns med. Allting är inte alls så mycket som det kan låta som. Snarare handlar det om att skruva upp tidigare nämnda hyllor, byta plats på ett gäng tavlor, flytta någon enstaka möbel till förrådet och inhandla lite skrot till bebisen. I sådana situationer är det skönt att veta att precis alla tillstånd i slutskedet av en graviditet ses som normala.

Livsgnistan


Idag är min livsgnista nere på noll. Natten var fruktansvärd innan jag lyckades somna. Bara det gamla vanliga: tankar som maler och omöjligheten i att hitta en bekväm position. Så för att motverka den dåliga nattens inverkan på resten av dagen tänkte jag skriva ihop en liten lista med tre saker som känns positiva just nu:

- Jag har bokat hotell till nästa lördag. Önskade ett rum med badkar och ska vara klyschig och packa ner champagneglas, cider och något mysigt att hälla i badvattnet. Det känns bra att åka iväg på tu man hand såhär innan bebisen kommer, så man hinner hångla i fred och äta frukost i timmar.

- Min läkare ringde igår och sa att jag ska höja min dos på medicinen igen. Han sa också att mina trk-värden var obefintliga och därmed kommer bebisen inte behöva medicin när hon föds (jag vet inte heller vad trk-värden är, antikroppar av något slag).

- Bright Eyes har släppt en ny skiva och jag ser verkligen fram emot att lyssna på den. Den fick full pott på min lokaltidnings recensionssida av någon gammal popräv och så mycket som jag lyssnat sönder tidigare album i början och mitten på 00-talet så kan det ju inte vara dåligt.

Döden, döden


Det läskiga med besöket i Malmö: jag ska möta min gamla hyresvärd på ett, som det så tjusigt kallas, "sammanträde inför nämnden" (tillika ett sammanträde inför hyresnämnden). Han tog ut alldeles för mycket i hyra och det är inte riktigt tillåtet, så nu ska jag försöka få tillbaka överskottet. Hela grejen får mig att vilja dö lite. Eller åtminstone gräva ner mig någonstans och inte komma upp förrän om ett sekel eller så. Jag är livrädd för det här mötet. För hur jag än vänder och vrider på det kan jag inte komma ifrån känslan att det är jag som gör fel.

Life is a flower



Idag har jag köpt saker jag aldrig brukar köpa. Skorpor, hönökaka, tändstickor, singoalla-kex och servetter. En vas till den där buketten tulpaner jag kanske får någon gång. Sist jag fick blomsterbud, av en kille som liksom aldrig förstod att jag inte kunde kära ner mig i honom bara för att han alltid refererade till band jag gillade, så fick jag ställa blommorna i ett latteglas och luta mot kaffebryggaren med illa dold hjälp av ett ihoptryckt paket Lucky Strike. Så många miljoner år tillbaka en sådan lösning kan kännas. Idag tycker jag det känns lite jobbigt att jag inte fick bort hela prislappen när jag diskade vasen.

Ställa saker till rätta


En sak jag låg och tänkte på inatt, är den här känslan av att svika sina vänner genom att skaffa barn. Drar man ett streck mellan vi och dom, eller känns det bara så? Jag känner mig inte ett dugg annorlunda än hela rasket med vänner utan kiddos, snarare att jag var lite väl extrem i det mesta innan jag blev gravid och nu har kommit ner till "alla andras" nivå. Men känslan av utanförskap kanske minimeras sen när man återigen blivit sig själv på alla håll och kanter. När man kan dricka några glas vin och klä sig som folk. När man orkar umgås med människor utan att kroppen säger "fuck you" stup i kvarten.

Som det är nu har jag stannat på en nivå där jag stundtals snudd på inte törs stå för att jag är gravid. Med en mage som skvallrar om att det är knappt sju veckor kvar tills förlossning är det inte särskilt smart. Jag är stolt över att jag ska bli mamma, men jag är både rädd för att vännerna inte ska förstå och skamsen över att jag inte berättat det för alla. Jag har inte besökt min gamla hemstad sedan innan jag blev gravid och det faller sig inte naturligt för mig att ringa upp var och en och berätta att jag ska ha en bebis. Men nästa vecka åker jag ner ett par dagar för att sova på hotell och kanske, kanske säga adjö till staden på riktigt. Då ska jag försöka passa på att träffa var och en av mina raringar och ställa saker till rätta igen.

Det här med familj



Igår fick jag ett par långkalsonger från Polarn O. Pyret. Sådana här fast i mamma-modell som går upp sådär skönt över magen. Det var svärmor som gav presenter. Jag tycker det är så himla skönt att vi har bra kontakt med killens familj, kontakten med min egna (eller egentligen väldigt små delar av den) har kommit lite på svaj på senaste tiden. Men är det inte så att saker och ting kommer upp mer till ytan när man själv blir gravid? Att man ser saker för vad de faktiskt är? Jag har fått så svårt att acceptera saker och beteenden. Tycker att det är en sån himla självklarhet att behandla varandra med respekt. Och med en egen liten familj känner jag ett stort ansvar att föregå med gott exempel. Jag vill både att mitt barn ska kunna skilja mellan rätt och fel, samtidigt som jag vill att hon ska vara stolt över sin mamma och alltid känna att hon blir lyssnad på, förstådd och respekterad. Ska sådant vara så himla svårt?

Tidigare inlägg
RSS 2.0